Fixat 200 timmar som väntar på att godkännas.
Louise Wahlström har nu laddat upp två nya referenser på totalt 321 timmar, varav 291 är med barn under 2 år de senaste 3 åren! De har dock inte godkännts ännu, och jag vet inte hur lång tid det tar, efterson SI antagligen först ska ringa till de som skrivit referenserna. Jag hoppas det går fort, och att inget krånglar!
Jag kommer inte kunna slappna av förräns jag till 100 % vet att jag kan få matchningar med barn under 2 år. Men när jag får det kommer jag vara den lyckligaste i världen!
För det, kombinerat med att jag tar studenten om 5 dagar, är helt sjukt galet underbart! Jag är bara rädd att något ska krångla. Men Gud är på min sida, så det borde fixa sig fort som bara den :D
Förlåt att jag inte uppdaterat på några dagar, själv blir jag galen på folk som inte uppdaterar. Känner inte att jag haft något av värde att skriva. På torsdag är det bal, och på lördag student. Då utlovas det mycket bilder på bloggen!
Idag hade vi föreläsning om vett och etikett inför balen och studenten. Gör si och gör så. Inga armbågar på bordet, sitt rakt, och dutta med servetten, gnid inte! Haha! Vi hade dansträning också, tillsammans med sin balpartner, och en sak kan jag säga: Det kommer bli trångt på dansgolvet!
Adios
Mardröm.
I natt drömde jag en hemsk dröm! Jag är scoutledare för en patrull med tjejer som är mellan 11 och 13 år, och detta hände en kväll på scouterna. En scout följde med mej för att hämta något att dricka, en läsk. Det fanns tre olika sorter. Bananläsk, äppelläsk och päronläsk. Dessutom fanns det mineralvatten. Ungen kunde inte bestämma sig vad hon ville ha. Hon stod hur länge som helst och velade, och jag klarade inte av det. Jag tappade tålamodet och slog henne. Mycket. Hon låg ner på marken och jag boxade henne i magen, misshandlade henne.
Det hela blev filmat av en övervakningskamera (varför har man en övervakningskamera i ett läskförråd?) och min mamma såg händelsen. Efterår när jag upptäckte detta frågade jag min mamma om jag skulle få en prick i polisregistret för det här, och det trodde hon. Jag fick panik. För att få åka som au pair måste man vara prickfri i polisregistret! Tänk om detta kom fram, då skulle jag inte få åka! Dessutom skulle jag nog aldrig få jobba på särskolan igen, eller någon annan skola eller dagis, om det stod barnmisshandel i mitt register. Mitt liv skulle bli förstört! (Det fanns ingen tanke på att jag skulle hamna i fängelse eller något annat straff, utan det var bara att jag skulle få en prick)
Jag var tvungen att se till att ingen fick reda på detta, men det skulle inte bli det lättaste. Mamma skulle vittna emot mej, barnet skulle antagligen också göra det, men jag visste inte hur mycket hon hade berättat för sina föräldrar och så. Jag hoppades att hon höll tyst. Dessutom fanns hela misshandeln på film. Men, jag lyckades sno bandet! Det låg alldeles lägligt och lättåtkomligt på golvet i läskförrådet. Om jag tog det och gömde det, så fanns det inga bevis! Endast mammas vittnesmål. Antagligen skulle tjejens blåmärken och vittnesmål räknas som bevis, men så långt tänkte inte jag.
Mamma berättade för alla vad som hänt, men folk visste inte om de skulle tro på henne eller inte. Sen sa jag till mamma att jag var full när jag gjorde det, vilket gjorde att hon hade mer överseende med det hela. (Som om mamma skulle tycka att något var okej för att man druckit!) Jag sa att jag lärt mig min läxa, blivit rädd, och aldrig mer skulle dricka igen! Jag hade dock inte varit full, bara druckit ett par klunkar cider eller nått. Men ändå.
Till allt annat folk sa jag att jag var oskyldig. Nästa gång på scouterna kom inte den tjejen som jag slagit. Folk var lite misstänksamma då, men jag erkände inte. Det var svårt att veta var jag skulle gömma filmen också. Först tänkte jag gräva ner den, men då kanske någon skulle hitta den. Sen gömde jag den under min madrass, men den skramlade för mycket när man låg på den. Då hade den blivit förvandlad till en tändsticksask.
Jag var väldigt glad när jag vaknade, även om panikkänslan var kvar ett tag. Jag fattade dock att det bara varit en dröm. Underbart! Då kan jag fortfarande åka som au pair!
Ganska sjuk dröm. Jag är inte direkt den våldsamma typen, jag skulle aldrig misshandla ett barn, eller någon annan heller för den delen! Och jag om någon borde förstå hur svårt det är att välja mellan olika läsker, haha. Jag har typ alltid massa beslutsångest. Senast igår kunde jag inte bestämma vad jag skulle äta när vi var på café.
I dag ska mina nya referenser fyllas i, hoppas allt går som det ska!
Have a nice day :)
FÖR JAG HAR TAGIT STUDENTEN!
JAG ÄR BRA! Bäst typ! Äntligen!
Jag har väl inte riktigt tagit studenten, det gör jag den 5 juni. Men jag har INGA mer läxor, INGA mer inlämningar, INGA mer prov och INGA MER LEKTIONER!
Det är så galet galet galet skönt!!!
Nu är jag fri som en fågel! Nu är det helg, och nästa vecka består av klassdag, bal och student. Aldrig mer ångest över skolarbeten som hänger över en, aldrig mer nervositet för att få reda på ett betyg. Aldrig mer tidiga morgnar för att hinna med bussen till skolan, och aldrig mer skolmat, aldrig mer stress! Aldrig mer!
Lycka!
Match number seventeen.
Fick en till matchning, den första i Florida. Om dom hade bott i New Jersey, Connecticut eller något där uppe hade det nog blivit nej direkt. Och det är det väl egentligen nu med, det borde det vara. Jag väntar ju på att få matchas med småungar.
City, State: WINDERMERE, FLORIDA
Gender and Age of Children: Male-13 ,Female-7 ,Female-5
Pets: Cats ,Dogs
Stämmer inte exakt, enligt deras brev har de två hundar och en kanin. Men katt och kanin är väl typ samma då antar jag ;)
Det finns flera saker som är bra med familjen. T.ex. är de kristna, det gillar jag. Sen bor de i Florida. That's it, typ. Men jag har ju inte pratat med dem, så man vet ju inte mycket än. Det negativa är väl djuren och åldrarna på barnen. Jag har fått mail från mamman som vill boka tid för intervju.
Det har jag fått från den förra matchningen också, men jag är lite kluven med hur jag ska göra.
Jag tycker det känns jobbigt att matchningarna rullar på och är så många i antalet nu. Vem som helst som läser min blogg borde tycka att jag är superkräsen. Men egentligen har jag bara ett stort krav. Och det är ett krav som ännu är utom räckhåll. När jag väl får matchningar med yngre barn, tror jag det kommer gå mycket fortare att hitta familj. Så kräsen är jag inte. Men klart jag vill att det ska bli bra!
Jag ringde SI innan, och det här var första gången jag störde mej lite på dem. Mer om det nån annan gång. Eller ingen gång. De är bra iaf :)
EN SKOLDAG KVAR!
Match number sixteen.
Det skulle faktiskt vara skönt att pausa matchningsprocessen tills min referens är inne. Det är så svårt att veta vad man ska göra nu när man får matchningar. Om jag vet redan innan att jag kan få yngre barn om ett tag, så är det onödigt att ens prata med familjer nu. För jag behöver inte mer övning. Denna familjen verkar bra som familj, men men, jag tror det blir ett hejdå innan vi pratar. Ska ringa SI senare idag angående om referensen ska va på ett eller två papper.
City, State: newtown, CONNECTICUT
Gender and Age of Children: Female-10 ,Female-5
Pets: Dogs
Snart blir det lite skola. Nu frukost.
Läget just nu.
Tänkte att jag ska skriva en liten lägesrapport, mest för att själv reda ut hur saker och ting ligger till just nu. Det blir lätt välidgt rörigt när man kan ha obegränsat med matchningar samtidigt, men det är ändå något jag ser som positivt. Systemet funkar toppen!
De matchningar som fortfarande finns för mej, som jag alltså inte ännu sagt nej till är match number fourteen och match numer fifteen. Nummer femton har inte kontaktat mig personligen, utan jag har endast fått mail från kontoret. Därför har jag inte brytt mej om att skicka mail och tacka nej ännu, känner att jag gör det om de tar kontakt med mej. Med nummer fjorton har det inte hänt något sedan jag pratade med mamman. Hon sa att hon skulle maila frågor till mej, men det har hon ännu inte gjort, så jag tänker att hon nog inte är jätte jätte intresserad. Och det är ju inte jag heller som det ser ut just nu, det vore ju som sagt väldigt mycket jobb.
Angående min kommande referens med 200 babytimmar så var jag barnvakt åt dem en stund idag. Jättekul! Han har inte fyllt i referenspappret ännu, men det beror mest på att jag inte fått svar från SI exakt om hur vi ska göra. Jag har nämligen varit barnvakt både privat för hans barn, men också i en grupp som han ansvarar för, även den med barn under två år. Jag undrar om han ska fylla i två olika papper, eller om man kan fixa det på samma. Jag ringde SI i fredags, men då fanns det ingen där som jobbade med au pair, så de skulle återkomma. Jag borde nog ha ringt idag, om de glömt bort mej. Gör det i morgon!
Börjar skolan 12.40 imon, så det blir ingen väckarklocka ställd. Vi ska kolla på film, A Walk to Remember. Sen har jag idrott också. På onsdag är det studiedag = ledigt, på torsdag film och mitt sista prov (muntligt nationellt), och på fredag har jag inga lektioner. Så det är en soft vecka och det tackar vi för. Nästa vecka är det BAL och STUDENT.
Inte många dagar kvar nu :D
Bröllop, barnvakt och bortglömt samtal.
Okej, nu ska jag berätta hur det ligger till på au pair fronten så att alla vet. Jag har hela tiden velat ta hand om små barn, kanske en på knappt ett år och en på tre år eller något sådant. Däremot har jag någon gång någonstans missat att man för att över huvud taget ska kunna bli matchad med en familj som har barn under två år, måste ha 200 timmars barnpassning med referens uppladdad på sin ansökan. Jag har inte alls många sådana timmar uppladdade, och jag har inte referens på en enda av dem. Men, det är på gång. Hoppas jag. Tror jag. Jag har fler barntimmar än vad jag trott, och om jag inte har det, så kan man ju krydda lite lite extra för att få ta hand om småttingar, men det är inte alls säkert att det behövs! Dessutom behöver jag ju inte jobba på dagis för att få ihop timmarna, jag fick ett väldigt bra tips om att man kan sova över hos barnen man passar, så räknas ju timmarna dygnet runt.
Jag vet ju att jag kan ta hand om små barn, och att jag är bra på det. Jag har alltid älskat miniungar över allt annat på denna jord! Att jag inte skulle lyckas få ihop timmar till detta är ju bara skrattretande. Men som sagt, det är på gång.
I morgon ska jag barnvakta, två barn på 3 år, ett på knappt 2, och en liten baby på några månader. Längtar!
Som ni ser i rubriken så har jag varit på bröllop. Jättefint bröllop med ett jättefint brudpar och jättefint väder! Det var vackert, så vackert at jag till och med fick en liten tår i ögat :) Och det är verkligen bröllopstider nu! På lördag är det dags för nästa, då gifter sig min låtsatsyster! Vi är inte släkt på nått sätt egentligen, men vi bodde grannar under min uppväxt, och hon var hos oss varje dag och var precis som en syster. Nu gifter hon sig, det är galet, men roligt! Lördagen efter det är det studenten, sen är det dags för bröllop igen, men det ska jag nog inte gå på. Och ett par veckor senare är det dags för nästa. Jag har inte varit på bröllop på flera år, men nu är det hela tiden. Börjar man bli gammal? Nesh då!
Och till det bortglömda samtalet då. Jag hade bestämt med en familj, match number thirteen, att vi skulle prata på skype idag vid 4. Men det var inte helt spikat, vi hade inte varandras skype-namn och så. Men ändå, vi skulle snacka. Så vid tjugo i 5 kom jag på det. För jag är så smart! Kollade min mail där det fanns ett från mamman. Hon sa att hon försökt ringa mej på den vanliga telefonen men att det inte funkade, sen bad hon om att få min skype, och så gav hon mej sin. Jag svarade kvart i 5 då, och addade henne på skype. Vi pratade vid 5. Om det hade varit en familj jag verkligen var intresserad av så är det självklar att jag inte skulle glömma bort en skype-dejt. Så bara det säger ju en hel del.
Familjen var trevlig iaf, barnen var ju lite äldre så jag pratade med dem också. Men det är verkligen inget jag vill, ha äldre barn alltså. Det är inte samma sak. Får säga det till familjen. Sen ska jag inte prata med fler familjer om barnen inte är små, för det är dumt och onödigt att slösa både min och deras tid. Men jag är glad att jag pratat med så många familjer som jag gjort. Jag är inget nervös längre, inte ens när jag ser att de ringer, och är inget nervös under samtalet. Jag vet typ vad man ska fråga och vad familjen frågar, och allt funkar bra. Så nu är jag ju i perfekt skick för att få min perfekta matchning! Så det är bra!
Pappan berömde min engelska jättemycket, undrade var jag lärt mig att prata så bra. Flickan sa till mej att hon älskade min video, och den tjejen var bara fyra år, så det känns positivt!
Nej nu måste jag sova, ska upp tidigt i morgon, cykla iväg, och barnvakta redan klockan 10. I love it! Ledig måndag is the shit! Studiedag på onsdag med. Och självklart inget på fredag. Så det blir två mycket slappa skoldagar nu.
Snart är det slut, då börjar det!
Match number fifteen.
Vad är det här för knas, tredje matchningen på två dagar! Jag ska väl inte klaga, men just nu får det gärna ligga lite lågt med matchningarna. Vill ju fixa så att jag kan ta hand om bebisar först ju! Men jag har sat det innan och jag säger det igen, man blir alltid glad för en matchning.
City, State: BETHESDA, MARYLAND
Gender and Age of Children: Male-11 ,Male-9
Pets: Dogs
Även denna familjen bor i Maryland. Pojkarna fyller snart 10 och 12, så jag antar att detta inte är något för mej. De skickade med bilder och brev som jag suttit och glott på nu på morgonen. Schemat känns väldigt slappt. De är ju stora och kan ta hand om sig själva. Jag skulle hjälpa dom komma iväg till buss och skola på morgonen, och skjutsa dem till olika aktiviteter på eftermiddagen. De går i skola rätt länge, så jag skulle vara ledig mellan 9 och 2 typ. Lediga helger också.
Det låter ju bra på sitt sätt, och skulle säkert vara ett jättebra sätt att uppleva USA och ha ett roligt år på, men jag vill ju gärna jobba lite mer med barn. Och lite mindre än vad man skulle göra i den förra familjen, med den autistiske 2-åringen kanske. Mamman där har inte skickat sitt frågemail ännu, så jag får väl vänta och se.
Den senaste matchnigen från CT, med barn på 10, 10 och 4, har mailat att de vill prata ikväll. De har skickat lite bilder också, och pojkarna är inte alls 10 och 10, de är 10 och 8. Jag pratar nog med dem, kanske.Vet redan hur jag känner dock, de är för gamla.
Mycket nu, men fel! Jag måste hinna fixa tillstånd för småttingarna snarast, om jag inte vill sluta med typ 50 matchningar. Då tror ju folk att jag är überkräsen. Nästan bättre att pausa matchningen på det sättet, men men.
Härlig ledig fredag nu!
Spontanskype med Amerika
Skypade nyss med min allra nyaste matchning, familjen från Maryland med två barn på 2 och 4, varav 2-åringen har autism. Pratade med mamman. Hennes skype fungerade väl inte jättebra, det var svårt att höra emellanåt. Hon försökte ringa min hemtelefon då, men så funkade inte hennes mobil så det gick inte heller. Men vi pratade så gott det gick. Det hon oroade sig mest över var att jag är så ung, och något mer som jag inte kommer ihåg just nu.
Hon skulle skicka ett mail med frågor. Jag vet inte varför hon inte passade på att fråga nu när vi ändå pratade, men det var nog för att ljudet var skumt. Jag frågade så mycket jag kunde iaf. Familjen är kristen, katoliker. De firar jul och så som vanligt, och jag får gärna vara med dem om de vill. Jag frågade om de ser au pairen som en familjemedlem eller en anställd, och hon sa att de definitivt skulle se mej som en familjemedlem. De hade haft en au pair innan för ett par år sedan, men det hade inte funkat jättebra. Inte jättekul att höra kanske, men bra att de är ärliga!
Jag skulle jobba 9 timmar per dag, 5 dagar i veckan. Så det blir verkligen fullt utnyttjat av de 45 timmarna. Ledig varje helg. Dom har en liten liten hund som jag inte skulle behöva ansvara över, bara släppa ut ibland. Det är mycket mer jag vill veta egentligen, men jag får väl skicka massa frågor när jag svarar på hennes.
Sova snart kanske.
Match number fourteen.
Det här var väl inte riktigt vad jag tänkte mig, att få så här många familjer innan jag bestämmer mej. Men nu är det ju som det är, och eftersom jag inte ens kunnat få barn i den åldern jag vill ha, så är det ju inte så konstigt. Om jag inte tackar ja förräns jag får en familj med småbarn så lär jag nog hinna få dubbelt så många matchningar, eftersom den inte kan komma. Inte särskilt smart av mej. Men men, den nya matchningen då:
City, State: COCKEYSVILLE, MARYLAND
Gender and Age of Children: Female-4 ,Male-2
Pets: Dogs
Jag har tagit mej friheten att ändra lite i åldrarna på barnen, egentligen stod det att båda var 3 år. Men i brevet från familjen stod det att tjejen snart fyller fyra och att pojken är två. Jag väljer att lite på familjen. Detta är helt klart de bästa åldrarna som jag fått i en matchning. Yngre kan jag ju (som det sur ut just nu) inte få. Dock är det lite speciellt, eller snarare mycket speciellt. Lillkillen blev precis nyss diagnostiserad med autism, för typ en månad sen. De verkar iaf redan i full gång med massa specialterapi och så med honom, och de vill ha någon med erfarenhet av autistiska barn.
Jag tror inte att de haft någon au pair tidigare. Av vad jag kunde förstå av deras family essay så skulle au pairen funka nästan som en personlig assistent/tränare för killen. Jag skulle följa med till alla hans specialgrupper, lära mej metoder och behandlingar, och sedan utföra dessa hemma. Jag skulle även lära föräldrarna hur man gör. Jag skulle jobba hela dagarna, i typ 11 timmar. Det får man inte ens. Max 10 timmar per dag är det väl? Och 45 timmar i veckan!
Jag skulle även hämta och lämna flickan på pre-school, och passa henne när hon är hemma. Båda föräldrarna jobbar hela dagarna. Mycket jobb för au pairens del tycker jag det verkar som, och det kändes verkligen som om man skulle vara en anställd i stället för en familjemedlem. Man skulle ha skriftliga avtal om bil, om curfew, om barnpassning och sånt. Det verkar väldigt mycket och väldigt komplicerat.
Mamman ville prata med mej på skype. Hon undrade om det passade 9.30 pm, New York time. Klockan är då halv fyra på natten här hemma, och nja, då sover jag hellre! Jag skrev att jag inte tyckte att det passade så bra, och fick till svar att hon menat 6.30. Det var ju lite bättre. Halv ett. Då kan jag nog hålla mej vaken. Är ju ändå ledig imon så. Så som det ser ut nu, kommer jag prata med henne på skype om en timma, fast hon har inte svarat på det senaste mailet.
Känns väl inte jättebra familj direkt, även om det skulle vara välidgt intressant och nog ganska roligt med en så pass liten autistisk kille. Men när jag nu fått en matchning med barn i okej åldrar, så måste jag ju prata med dem. Kanske får en annan uppfattning efter samtalet, vem vet.
Har även skickat mail till match 13 och sagt att jag gärna pratar med dem, trots att åldrarna inte är rätt. Det fanns ingen info om den familjen, inget brev och inga bilder, och jag har inget bättre för mej så varför inte prata lite engleska? Det är ju alltid bra träning om inte annat :)
Skandinaviska Institutet rinde mej innan idag, en kille som jag inte pratat med innan. Vi pratade om möjligheterna till att fixa timmar för att få ta hand om barn under 2 år, och just nu ser det ganska ljust ut! Jag kanske inte ens behöver fixa fler timmar, jag kanske redan har dem! Ska bara prata med lite personer först, och fixa ihop en referens, så kommer jag förhoppningsvis med goda nyheter om några dagar. Håll tummarna för mej nu! På han jag pratade med verkade det som om jag var väldigt ovanlig, lite udda och knasig typ. Haha, nej men han hade aldrig varit med om att någon verkligen velat ta hand om så små barn. Men jag är väl lite skum. Jag hoppas att detta fixar sig nu iaf, och så länge har jag ju iaf lite familjer att snacka med!
CT har för övrigt inte hört av sig, vilket jag tycker är lite konstigt. Men det är okej!
adjö
Match number thirteen.
City, State: Westport, CONNECTICUT
Gender and Age of Children: Male-10 ,Male-10 ,Female-4
Pets: None
Jag är bara SÅ LESS.
Inte mycket att säga, jag är less. Sur. Besviken. Fundersam. Ångerfull. Uppgiven. Inte mycket att säga, jag är less.
Ändrade planer?
Nu har jag pratat med SI igen. Jag har fått reda på att det är helt säkert att jag INTE kan få en enda matchning med barn under 2 år, om jag inte fixar mer timmar. Och det är rätt många timmar som behövs. Jag vill verkligen ta hand om små barn, åtminstone en som är en liten plutt. Jag har alltid älskat småbarn, det är det bästa jag vet. Så det känns sjukt sjukt surt att jag dels inte vetat detta tidigare, och dels inte helt bestämt mig om vad jag vill. Om jag sagt från allra första början att det är småbarn jag vill ta hand om, så hade jag säkert fått reda på detta tidigare.
Nu kommer vi till det här med ändrade planer, kanske. Jag kan ju skaffa fler timmar med småbarn. Fixa praktik eller liknande på dagis vore ju bra. Om jag får jobba på dagis i fyra veckor så blir det väl nästan 200 timmar. Och om man räknar ihop det med de timmar jag redan har, så skulle det räcka. Men fyra veckor är en månad. Än så länge går jag ju i skolan, så jag skulle som allra tidigast kunna jobba mitten av juni till mitten av juli. Jag hade tänkt att åka i Juli!
Familjer brukar börja leta efter sin au pair ungefär 3 månader innan de vill att man ska komma. Om jag blir tillgänglig för småbarnsfamiljer från mitten av juli, kommer mest troligt familjer höra av sig som vill ha sin au pair i oktober! Är jag villig att vänta till oktober med att åka, om det betyder att jag får komma till en familj med små barn? Detta är vad jag funderar över nu, och det är jobbigt! Jättejobbigt!
Är skitsur över att jag inte vetat detta innan, att jag inte tagit tag i detta innan. Hur viktigt är det för mej? Jag har hållt på med min ansökan sen december typ, jag har haft gott om tid på mej! Vart försvinner tiden, vad händer egentligen? Vad kan jag offra?
Det finns så många fördelar med att åka i sommar. Vad väger tyngst?
JAG VET INTE!
Bara för att.
Skriver ihop ett litet bogginlägg bara för att. Jag måste vara duktig på att uppdatera ju!
På bilden är det min klass OP07 i ettan. Snart är det slut, snart tar vi studenten. Om ynka 17 dagar springer vi ut. 5 skoldagar! Det är galet, det är härligt, det är underbart och det är kul! Okej man kommer säkert sakna vissa personer, åtminstone om ett tag, men just nu känns det bara helt perfekt. Kommer ju ändå att sakna alla andra underbara människor när jag sticker till USA så det borde vara rätt lugnt.
Det är otroligt slappt i skolan nu iaf. Det enda vi gör är att ha betygssamtal. Nästa vecka ska vi fika, kolla på film och mysa. Det är sista skolveckan någonsin! Okej, jag har några saker kvar som borde göras. Ska hålla ett tal i svenska b, ha muntligt prov i religion, och lämna in projektrapporten. En liten sammhällsuppgift också. That's it!
Hade långt hål idag på fyra timmar, så jag passade på att låna en av skolans bärbara datorer för att leka lite. Kollade siste avsnittet av one tree hill säsong sju. Avsnitten är helt nya och sänds i USA varje måndag, och kommer ut på internet varje tisdag. Så tisdagar är OTH dagar och jag älskart! Men idag var sista avsnittet. Det var jättebra och allt löste sig som skulle lösa sig, det var gulligull och puttenuttigt, precis som det ska va. Men när det var 27 sekunder kvar, så hände värsta hemskaste grejen, pang pang död död. Typ. Vill inte avslöja för mycket om någon ska kolla, men det var hemskt! En säsong får inte sluta så! Nu förväntar jag mej en åttonde säsong, för annars vet jag inte vad!
Gällande au pair så har jag ringt SI två gånger. Ringde igår, men för sent på dagen så de bad mej ringa idag. Och idag var det jag pratade med inte så kunnig så hon kunde inte svara på alla mina frågor. Därför ska de återkomma i morgon. Jag undrade lite mer detaljerat om hur det funkar med att få ta hand om barn under två år och så. Känner mej verkligen pissed över det, att jag troligen inte kan få småbarn som jag önskar. Iaf inte om jag vill komma iväg nu snart. För i så fall kanske jag skulle vara tvungen att fixa fler barntimmar. Och jag vill komma iväg snart, jag ska komma iväg snart! Så jag kanske får ställa mej in på att ta hand om barn över 2. Gaaaaah jag är lite galen i min hjärna bara, jag är sur.
Men om jag ska ha lite äldre ungar, så är Connecticut familjen faktiskt väldigt bra. Men jag funderar fram och tillbaka och fram igen. Håller nog de mesta av mina tankar för mej själv just nu, för jag vet knappt själv hur jag tänker. Men skickade ett mail till CT idag iaf, att jag tyckte om att prata med deras au pair i fredags, och att jag undrade vad de tyckte vi skulle göra härnäst. Jag undrade om mamman ville skypa med mej. Får se vad svaret blir.
Men är som sagt sur över au pair grejen just nu, för jag vill verkligen ha en småtting, och jag vill verkligen inte vänta tills senare med att åka. Det krockar lite det där.
Nu sova.
Kajak.
I lördags förmiddag åkte jag in till stan och mötte upp resten av scoutledarna. Sen åkte vi till Tranås, där vi hade hyrt en stuga/hus som låg vid sjön där, Sommen. Jättefint läge och jättefint hus! Vi hade fixat kajaker också, många av oss (bl.a. jag) hade aldrig suttit i en kajak. På lördagen var det jättefint väder också.
Jag tyckte det var lite tråkigt att bara åka runt och paddla, så jag ville testa nått mer. Fick för mej att ja skulle prova att göra en sån där eskimåvändning, rullning, eller vad det nu heter. Man välter kajaken så att man hamnar uppochner, och sen snurrar man upp den igen. Jag fick lära mej hur man gör i teorin iaf, så skulle jag testa då. Det var lättare sagt än gjort! Jag kunde inte välta kajaken! Det var svårt som bara den! Fick luta mej så mycket att hela jag var i vattnet innan kajaken knappt lutade. Det gick inte så bra alltså. Sen var jag i vattnet jättelänge innan dom andra fick upp mej, de skulle öva på att rädda mej.
Idag paddlade jag i en annan kajak som var mycket vingligare, så den hade jag iaf inte haft några problem att välta. Men jag blev blöt så det räckte ändå. Vi paddlade till en strand där vi gick av, och sen skulle vi gå en bit och korsade en bro över en bäck. Men jag tyckte att bäcken var tillräckligt smal för att hoppas över. Den va väl 3 meter eller nått. Så jag tog sats, sprang och stampade av. Tyvärr fanns det inte så mycket att stampa av på. Det var sumpmark/lera. Så jag kom inte jättelångt, landade nånstans i andra änden av bäcken och trillade framstupa i vattnet. Dom andra skrattade rätt mycket åt mej. Jag förstår dom! Fick massa grus i munnen, haha.
Hade en jättetrevlig helg iaf, spelade fotboll och munchkin, åt massa gott och var med massa braiga människor! Mys!
Vi har kanothajk med klassen i morgon och på tisdag tror jag, men jag vet ingenting om tider och så, och inte om något annat heller. Men jag har sagt innan att jag nog inte vill med. Är fortfarande rätt krasslig också. Halva min hals är död. Så det blir inget för mej. Men det är ingen skola iaf. Får väl jobba ikapp med det allra sista nu då, sen är det slut, STUDENTEN den 5 juni!!! Hurra! Då är alla som vill välkomna hem för mat och tårta och sånt från tre och framåt eller nått. Vi springer ut vid 1 :) Kom kom!
20 dagar, 9 skoldagar..
Match number twelwe.
Min tolfte match. Skriver inte så mycket om den, eftersom jag redan bestämt mej för att tacka nej. Återigen p.g.a. barnens åldrar. Jag tänkte att jag inte skulle få några matchningar med gamla barn nu längre, men tydligen spelar det ingen roll vad man kryssat i.
City, State: EVANSTON, ILLINOIS
Gender and Age of Children: Male-12 ,Male-9
Pets: None
Barnen är snart 13 och 10. Äldsta hittills, nej tack. Annars gillar jag stället starkt, bor väldigt nära vissa andra blivande au pairer vars bloggar jag läser. Läser massvis au pair bloggar nu. Hela tiden.
Connecticut känns bra förresten. Största nackdelen just nu är nog hunden. Plus att jag hellre skulle vilja bo nån annanstanns. Fast CT är kanske jättebra, och stället är troligtvis inget som kommer att avgöra. Skulle vilja ha yngre barn med, men det vet nog alla vid det här laget. Har inte bestämt nån tid att prata med CT igen, ska nog skicka ett mail strax och boka skypedejt med mamman eller nått.
Något som au pairen från Connecticut upprepade flera gånger som ett stort plus är att man lätt får vänner som bor i Vermont, och att man då kan åka över till Canada där man får dricka fast man inte är 21. För det första: Får man ens lämna USA när man är au pair där? Och för det andra, jag dricker inte. Tycker inte det verkar vidare skojj. Så det är väl inga plus jag går efter direkt.
Men jag gillar familjen! Så vi får se..
Studentklänning och Skype med au pairen från CT.
Vaknade sent idag och åkte till Jönköping med mamsen o pappa. Skulle köpa klänning till studenten, och fixa lite med min balklänning. Jag hatar klänningar och kjolar, har alltid kunnat säga att jag inte äger en enda klänning, men nu äger jag två. Balklänningen (som är jättefin, svindyr och bara kommer användas en enda gång), och studentklänningen (som är kort kort kort). Kan säga att så många gånger jag har tagit av och på min balklänning o studentklänning idag, så vill jag aldrig mer prova dom. Dom får skämmas i min garderob tills den 3 och 5 juni, och sen göms dom undan igen.
Sen gick vi på en teater med en grupp som heter FREJA, det är typ musikteater med ungdomar som har autism/asbergers eller ADHD. Den va bra :)
Kom hem typ halv 10, och vid halv 11 skulle jag skypa med au pairen från Connecticut. Och det gjorde jag. I 1 timma och 30 minuter. Min mamma undrar hur man kan prata så länge med nån man inte känner. Men jag behövde inte prata så mycket för det skötte hon bra själv :P Galet vad pratglad hon var! Jättesocial och trevlig. I början var barnen med, dom va galna med massa energi. Sen pratade jag ensam med au pairen ett tag, så visade hon mej runt i huset, jag fick hälsa på pappan, och på hunden. Och sen i slutet av samtalet kom mamman hem en stund. Hon var äldre än jag trodde, för mamman själv hade sagt att hon är jättemycket yngre än pappan, men det var nog bara önsketänkande. Mamman är 42, och pappan 48.
Hon sa massa positiva saker, t.ex. hur hon får göra vad hon vill, ta hem vilka kompisar hon vill, inte har nått curfew, har jättebra relation med mamman och dom kan prata om allting. Dock verkar hon knappt ha nån relation alls med pappan, han är tydligen jämt iväg på affärsresor. Det känns lite sådär, jag skulle gärna ha bra relation med båda föräldrarna, men det kanske inte funkar riktigt så. Au pairen sa att vädret i CT är bra, mycket varmare än i Sverige, men att de också har alla årstider, med snä på vintern och så.
Om jag skulle välja den här familjen skulle jag få mycket frihet, vilket nog är väldigt bra. De sätter även in lönen automatiskt på hennes konto varje vecka, och hon får 200 dollar i stället för 195,75. Wohoo :P Dom verkar inte ha några problem med kommunikationen mellan mamman och au pairen. Jag gillar inte att de har hund. Men jag skulle nog vänja mej, den verkar inte så farlig. Det är en golden labrador.
Så barnen då. Det är en autistisk kille på 4 år, men han verkar inte jättepåverkad av det. Han har gjort jättestora framsteg det senaste året och så. Men han har mycket energi iaf. Så är det en tjej som är 5 ½. Hon verkar jättehärlig. De verkar helt okej, eller egentligen mer än okej. Men jag skulle verkligen vilja ha yngre. Och hellre bo i Cali, som jag så många gånger redan har sagt. Men men. Det är fullt möjligt att detta blir min familj. Jag skulle säkert trivas med dom. Men jag känner inget sånthär jippie jippie jaaaaaaaaa!
Men jag tror nog att det kan vara lite olika. Som när man blir kär. Ibland blir man kär vid första ögonkastet, och känner massa pirr och glädje och gullgull. Men ibland kan man ju växa in i kärlek också, bli kär i nån man redan känner eller så. Likadant kan det nog vara med att hitta en värdfamilj. Man kan säkert bli helt fast vid en familj från första ögonblicket och känna JAAAAA hit vill jag! Men jag tror också att man kan hitta en familj där allt verkar bra, det finns inget att klaga på och man passar jättebra tillsammans fast utan det här pirriga. Har jag fel? Borde jag vänta på nått bättre?
Familjen verkar inte ha nån brådska iaf, det gillar jag. De stressar inte med att hitta en au pair och man behöver inte bestämma sig direkt o så. De säger bara, talk to you later, email if you have any questions...
Nej nu måste jag packa, ska iväg lördag och söndag med scoutledarna, vi ska typ paddla kajak o segla o massa sånt. Klockan är alldeles för mycket, och jag har alldeles för mycket skolarbete som jag inte låtsas om. Undrar när jag ska ta tag i det.
Men jag är tillbaka på söndag :)
Update: Måste säga att vi åt på världens bästa restaurang i jönköping, jag tror den va rätt ny. Jag blev iaf helt kär i den, det var jättefint och jättegott! Bistro grand tror jag den heter. Ät där!
Connecticut.
Idag pratade jag med familjen från Oxford, Connecticut. Match number nine. Eftersom jag varit sjuk ett tag och knappt haft nån röst så har vi mailat massa innan i stället för att prata. Så det kändes redan som jag visste allt om familjen, hade knappt några frågor. Men sen hade jag ju glömt bort allt också, man blandar ju ihop familjerna lite.
Hon var väldigt väldigt pratglad, pratade och skrattade jättemycket. Som en liten häxa skrattade hon ;) Men hon var jättetrevlig och verkligen glad. Hon hade typ inga frågor till mej, utan berättade om familjen och om deras nuvarande au pair och massa. Detta är en supersocial familj, åtminstone mamman. Hon pratade som om vi hade kännt varanda jättelänge, det var verkligen avslappnat. Jag satt o kladdade små figurer under tiden, jag måste alltid kladda på nått. Paint är typ alltid på på min dator.
De har bara haft en au pair innan, den nuvarande, och de kommer jättebra överens med henne, hon har skött sig och så, vilket gör att de kommer ha samma relger för mej som för henne. Eller rättare sagt brist på regler. Dom har inget curfew (senast tid man måste va hemma) och inga andra regler för au pairen. Eller man får inte röka i huset. Men det gör jag ju ändå inte. Dessutom får mina vänner och min familj jättegärna komma och hälsa på så mycket de vill verkar det som. Alla au pairer i området brukade visst samlas hos denna familjen, för dom fick det. Härom veckan hade de haft 7 aupairer som sov över. Det är positivt!
Mamman sa att det alltid är fullt hus hos dem, alltid någon på besök. Både positivt och negativt kankse, men det är väligt öppna och härliga och lättsamma. Jag behöver inte tvätta eller städa någonting, för mamman gillar att tvätta, och städningen sköts av städerskor. Ofta man gillar att tvätta? :P Huset är tydligen jättestort också, jag har sett bild på det med och det var superfint. Au pairens rum är stort också, men man delar badrum med barnen.
Så har dom ju en hund också, men den är tydligen jättesnäll och varken biter eller skäller.
Det största minuset är var de bor. Connecticut. Hur kul är det? Typ som Sverige i väder och så ju, och det är jättelångt till solsemester. Jag vill ha det lite exotiskt juuu..
De ser iaf au pairen som en familjemedlem, man får fira alla högtider med dem. De firar vanlig jul och har inga speciella matvanor, jippie :)
Jag kan nog tänka mej denna familjen. Men det är ingen jublande glad känsla, inget jippiekajeii. Nog mest för att de bor där de bor. Och jag hade gärna haft nån småtting, barnen är ju 4 och 5, det är gammalt :P
Men det kan hända att detta blir min familj. Men utan såndär jublande känsla då. Måste man ha sån? Är det fel annars?
Dreaming
Igår natt drömde jag att jag kom till USA, till en familj med barn på kankse 4, 6 och 8 år. Fast fyraåringen var som en bebis, kanske som 1,5 år. Men han va fyra! Haha, jag tror drömmen var för att jag ska tro att fyraåringar är småbarn, eftersom det är det jag vill ha :P Barnen hette lite skumma saker också, kommer inte ihåg exakt allt, men en av pojkarna hette Hero. Det var två pojkar och en flicka. De andra hade några krångliga kinesiska namn, men lite enklare smeknamn.
Jag frågade om mamman visste vad Heroes var för program, eftersom en av huvudpersonerna där heter Hiro (och det är typ samma som Hero då). Hon visste inte, så jag började förklara att dom kunde resa genom tiden, och skära sig själva och sen bli helade. Jag förklarade med väldig inlevelse, och mamman kollade ganska skumt på mej. Hon tyckte jag var knäpp i huvudet. Så det vet jag nu, att jag ska inte förklara nått sånt sen när jag kommer till USA.
Jag pratade svenska lite till och från, glömde lixom bort mej. Men tjejen i familjen förstod mej ibland ändå :P Men borde nog hålla mej till engelskan.
Om jag nu får nån familj. Jag börjar känna en hopplös känsla typ. Alla kompisar frågar hela tiden, vet du vart du ska bo än, varför tackar du nej till massa, bla bla BLA. Det är segt. Tänk om den där jippiekaiijeeeiiii-känslan inte finns, tänk om det bara ska kännas ”bra”, och inget mer. Ska prata med en familj ikväll, den från connecticut, och där känns det just ”bra”.
Trots mina tvivel så tror jag ju fortfarande på jippiekaiijeeeiiii-familjen, innerst inne. Jag vet ju faktiskt lite hur det känns, för det var så det kändes efter första samtalet med Seattle.
Bara jag kommer iväg nu till sommaren!! Augusti senast!
Hoho
Match number eleven.
Okej, det är ingen brist på matchningar kan jag inte säga, men det är brist på passande matchningar för just mej.
Jag hade ju kryssat i att jag inte vill ta hand om barn över 6 år! Så när jag såg matchningen fick jag iaf lite hopp om att det vore en fin. Men bara lite. Jag har tappat tron på den perfekta matchningen lite nu, och folk som inte är insatta säger att jag är för kräsen.
Förr var det annorlunda. Då blev man bara tilldelad en familj, man fick kanske ett brev av dem och i bästa fall fick man prata med dom en gång i telefon. Jag fattar inte hur de klarade det. Det skulle jag aldrig göra. Jag vill komma till en familj där jag passar in, där jag trivs och där jag älskar att leva! Nu finns ju möjligheten till det, möjligheten att påverka var och med vilka man ska bo nästa år, så varför inte ta den?
Dessutom är familjernas inställnig annorlunda än förr också. Om man kommer till en familj, och dom inte gillar en, så kickar dom ut en. Det har man också i tanken, man vill inte bli utsparkad på gatan i USA eller?
Tillbaka till matchningen då,
City, State: WYNNEWOOD, PENNSYLVANIA
Gender and Age of Children: Female-8 ,Male-6
Pets: None
Det blir ett nej direkt. Jag vet att jag inte vill ha så gamla barn. Det haf jag ju bestämt mej för, och till och med kryssat i på min ansökan! Suck.
Det känns som att ju fler "dåliga" matchningar jag får, desto mindre chans att det kommer en bra. Det är min fina sannolikhetslära. Men jag är ju inte nått matteproffs, får vi ju hoppas.
Acceptance pack.
Jag tror att detta är vad som kallas för acceptance pack, som man får när man blivit antagen till programmet och ska börja matchas med familjer. Jag hade glömt att det skulle komma. Känns lite onödigt med tanke på att jag redan skulle ha hunnit matcha ungefär tio gånger om jag ville. Det stod inget vettigt, och inget jag inte redan visste i de här papprerna, så dom lästes inte så noga.
Ändringen har godkänts nu, och i fortsättningen kan jag bara matchas med familjer som har barn under 6 år. Det känns kul och spännande nu, jag vill hitta drömmen!
En bild på vårat lilla husdjur kan jag bjuda på också. Jag bor i skogen, så det är inte ovanligt med massa rådjur och älgar och rävar och annat bös i trädgården. Men denna älgen har nog bosatt sig vid vår studsmatta. Hon har varit här precis hela dagen. Och hon är inte rädd för fem öre. Har pratat lite med henne, trevligt sällskap asså. Men jag tycker det är ganska tufft att vi har så stora djur springandes löst. Det finns nog lite tyskt i mej asså ;)
Idag har jag spelat sims3, kollat one tree hill, och spelat sims3. Inte en enda skoldag denna veckan!
hihi hoho
Bye bye California.
För er som inte vet eller har glömt bort det, så har jag haft lite kontakt med matchning 6, den från Californien. Jag pratade med mamman i torsdags, och sedan skickade jag ett mail med frågor som jag inte hann ställa. Idag fick jag svar. Fast inte svar på frågorna. Hon skrev massa positiva saker om mej, om min engelska (snälla säg det till min engelsklärare!) och om min anökan i övrigt. Men hon trodde att jag behövde komma till en familj där man inte var ensam lika mycket. Hon är ju i New York hela dagarna, pappan jobbar och ungen går i skolan. Hon trodde jag skulle bli ensam.
Men hon skrev såhär: I am worried that our family would be the right one for you, because...
Jag tror hon missade ett not där någonstans, men smart som jag är så fattar jag ändå vad hon menar ;)
Men detta var nog ganska bra, för jag har nog hållit fast vid den här familjen på lite felaktiga grunder. Första och största anledningen att jag gillar dom är för att de bor i Californien. Andra grejen är att killen ser exakt likadan ut som en kille jag tagit hand om här hemma, en kille jag verkligen tycker om! De skulle kunna vara tvillingar, för de är lika gamla också. Men om jag skulle åka dit i tron på att de var samma person så hade jag antagligen blivit besviken.
Mamman skrev inte direkt nej, att de inte ville ha mej, men hon frågade hur jag kände och vad jag trodde. Så jag svarade att jag nog höll med henne. Så nu är Cali borta!
Men jag är inte helt nollställd i matchningsprocessen tyvärr, jag har ju kvar nummer 9. De har för övrigt svarat på mailet med frågor som jag skickade till dom, och de verkar bra (men ändå inte jättebra). Får nog svara och boka tid för telefonintervju. Om min röst blir bättre så jag kan prata ordentligt?!
Jag har också ändrat i min ansökan, att jag inte vill ta hand om barn över 6 år. Det känns jättebra! Ändringen har inte blivit godkänd än, men snart så! Då kankse jag får lite färre, men förhoppningsvis mycket bättre matchningar.
Om man skulle ta och göra någonting av den här dagen, sjuk som man är. One Tree Hill <3
Match number ten.
Match number ten, come and gone.
Det här var den skummaste matchningen hittills, det kortaste, mest oförberedda och minst nervösa samtalet. Jag fick mail från APIA, men hade inga större förväntningar när jag skulle öppna mailet. Och det går fort, sjukt fort, att bedöma om familjen går förbi "första rensningen" eller vad man ska säga.
City, State: HEATH, TEXAS
Gender and Age of Children: Female-11 ,Female-9
Pets: Cats ,Dogs ,Other Animals
Det första jag lägger märke till är ju såklart barnens åldrar. Alldeles för gamla, så redan där har man glömt bort matchningen typ. Lagt den bakom sig. Kollade igenom bilderna på familjen lite snabbt, sen återgick jag till vad jag höll på med. Sen efter några minuter ringer min mobil. Nått skumt nummer, men jag tänkte att de va SI eller nått. Så är de nån som pratar engelska i luren?! Och jag som knappt har nån röst för jag är sjuk. Jag förklarade det, så hon inte undrade varför ja låter som en tranåsbo (som att man håller för näsan när man pratar;)
Hon sa iaf namnet på familjen, men jag kände inte igen det så jag trodde nästan att det va nån helt ny, en elfte matchning kanske. Men så sa hon åldrarna på barnen så jag fatta att det va samma. Hon frågade direkt vad jag tyckte om åldrarna, och jag kan ju inte ljuga. Jag sa som det var, att jag föredrar yngre barn. Då tyckte hon det va bättre att jag fick hitta en familj med småbarn :) Så slutade vi prata typ direkt, hon sa att hon hoppades min förkylning blir bättre :P
Men det va sjukt otippat att familjen bara ringer sådär, jag hade ju ingen koll på dom då. Föredrar inplanerade samtal :P Om det inte är en perfekt familj, då kan dom ringa mitt i natten om det vore så ;)
Jag har iaf bestämt mej! Ska gå in och ändra i min ansökan så att det står att jag inte är villig att ta hand om barn över 6 år! Jag sa det till mamman i den här nyaste familjen, att jag tänkt göra det. Det kändes lättare att dissa dom direkt då. Och jag VILL INTE ha fler matchningar, om det inte är familjer jag är intresserad av. Okej?!
Men lite kul ändå, en match är ju alltid en match.
Match number nine.
Match number nine! Satt vid datorn när jag fick mail från APIA (au pair in america), så det var precis nyss. Har därför inte hunnit få nått personligt mail från dom än.
Familjen bor iaf i Oxford, Connecticut. De har två barn, en tjej på 5 år och en kille på 4. Ganska okej åldrar, även om jag absolut helst vill ha ännu mindre. Jag känner att jag verkligen måste ta tag i, och ändra min ansökan. Kankse skriva i mitt personliga brev att jag jättegärna vill ha miniungar.
Än så länge känns detta som en "okej" familj. Om dom hade bott i Californien hade jag säkert tyckt att de var super! För det är faktiskt så, vad folk än säger, att området de bor spelar också roll! Jag ska inte bara åka iväg för att ta hand om barn, för det hade jag lika gärna kunnat stanna hemma och göra, utan jag vill också uppleva landet! Självklart upplever man landet var man än bor, men jag vill ju ha ett år utöver det vanliga, och då gärna med väder utöver det vanliga också. Självklart ska man passa med familjen också, men inte bara!
Jag väntar en stund och ser om dom skickar ett mail, och i så fall svarar jag nog att jag gärna vill prata med dom. Men jag är på min nionde matchning. Jag kan faktiskt inte hålla på hur länge som helst. Dom flesta jag vet har hittat sin familje efter såhär många matchningar. Men dom flesta jag vet har inte velat ta hand om barn med speciella behov heller. Om man räknar bort familjer med barn som har speciella behov så har jag bara fått 4 matchningar. För pojken i denna nya familjen hade också lite speciella behov. Bara fyra vanliga familjer! :O
Denna familjen har en hundvalp också, en golden retriever, men det är nog okej. Om jag bara lär känna den så borde det inte vara några problem sen.
Snörvel, host, kan man bli frisk snart?
Sjuk.
Är sjuk som bara den, vaknade igår med 39 graders feber, åkte 5 timmar bil till Värmland där jag kollade på systers musikal, sov där och vaknade idag med troligtvis ännu högre feber. Sov knappt nått på natten, vaknade o svettades o nästa sekund frös jag som tusan. Skum skum. Sen åka 5 timmar hem igen, bädda ner mej i sängen med filtar, kuddar och en dator och kolla på vampire diaries och one tree hill. Det, och älskade alvedon, gör det rätt mycket bättre att vara sjuk.
Fast jag hade verkligen velat vara frisk nu, för då skulle jag fortfarande va hos syster och mysa :(
Min hals och mitt huvud dödar mej.
Match number eight.
Min åttonde matchning :)
City, State: TAKOMA PARK, MARYLAND
Gender and Age of Children: Male-9 ,Female-11
Pets: Cats
Redan på barnens ålder så kände jag ett det blev ett nej. När jag läste vidare så såg jag att flickan var väldigt utvecklingsstörd, hon behövde hjälp med allt och var som ett småbarn i tanken. Jag skulle inte klara det. Läste iaf brevet dom skickat, och sedan svarade jag det typiska:
Dear ***** family,
Thank you for paying interest in me as your au pair. You seem like a wonderful family, but unfortunately I don't think we are the right match for each other.
I wish you all luck in finding a new au pair!
All the best,
Louise
Jag funderar fortfarande över om jag ska ändra i min ansökan så att jag inte vill ta hand om barn med speciella behov, och om jag ska ändra så att jag inte vill ta hand om barn över 6 år. Jag är rätt duktig på att fundera, men sen händer det inte särskilt mycket mer.
Nu ska jag göra mej i ordning, åka till skolan, göra nationellt prov i engelska med nästan 39 graders feber, och sen åka till min syster i Värmland. Kommer hem sent i morgon kväll.
Chatting with California.
Okej, så nu har jag pratat med mamman i Californien familjen, eller New York kanske jag ska säga, hon var i New York när vi pratade. Detta är alltså familjen med bara en pojk på 7 år, som har lite autism eller asbergergs. Dom verkar själva inte ha jättebra koll på vad han egentligen har.
Samtalet var rätt så annorlunda mot alla andra familjer jag har pratat med. Mamman verkade nervös, eller okoncentrerad, eller bara jättetrött. Hon sa eeeh, eeh, ööö, EHM, ehh precis hela tiden, hon visste typ inte vad hon skulle säga. Hon pratade jättesakta också, vi pratade i 40 minuter, men fick ingenting sagt :P
Dessutom var det nått problem med telefonen också, första gången hon ringde så var det ingen i luren, jag hörde ingen, så ja sa typ hallå? Hallåååå? sen efter en stund la jag på. Sen ringde det igen, men inget svar och då sa jag på engelska att jag inte hör henne. Tredje gången det ringde så funkade allt, hon hade nån felaktig inställning på sin telefon. Men hon hade inte fattat först attt jag inte hörde henne så hon tyckte nog jag var skum som babblade på och la på luren i örat på henne två gånger ;)
Men seriöst, jag fick inte reda på någonting. Eller lite, mycket lite. Familjen har bara haft en au pair innan så dom har väl ingen rutin i det här. Jag skulle iaf jobba lite på morgonen och skjutsa killen till skolan och hämta honom på eftermiddagen. Sen skulle jag skjutsa honom till olika aktiviteter och så. Jag tror jag skulle laga all mat till honom också. Och dom är inte religiösa, men de firar jul och påsk. Det är allt jag vet.
Jag ska skicka ett mail med alla frågor jag inte hann ställa. Mamman ska prata med pappan i helgen, så ska hon återkomma om ett samtal i början av nästa vecka. Dom hade ingen brådska sa dom, det tycker jag är skönt. Vill inte bestämma mej på två sekunder. Dom vill ha sin au pair i slutet av Augusti. Jag hade gärna kommit tidigare, men det kan man ju inte påverka så mycket.
Hoppas ni inte har fått en för negativ bild av familjen nu bara, för det har inte jag. Jag gillar dom! Det är bara inte så lätt att skriva alla positiva saker, för det är mest bara min känsla som är positiv, lite svårt att skriva ned den. Jag vet som sagt inte så mycket om dom, men ska definitivt fortsätta ha kontakt med dom. Jag glömde säga till henne att jag inte är hemma på hela helgen nu, eller jag glömde nog bort det själv. Så jag kan inte skicka nått frågemail, och inte svara om hon skulle skicka heller. Men jag hoppas att min systers internet fungerar, så kan jag ju fixa det där.
Ska nämligen till min syster i Värmland imon, direkt efter det nationella provet i engelska B. Nu måste jag packa, sen sova.
Aldrig mer projektarbete.
Hurra! Aldrig, aldrig mer projektarbete! Det är slut nu! Så göttans göttigt!
Idag var projektarbetets dag, då alla treor ställer ut sina projekt i en mässa på skolan. Gympahallarna fylls med små tält där alla presenterar vad man har gjort. Jag kom till skolan halv 9 och började direkt klippa, klistra och skriva ut saker. Höll på med det till klockan 12, sen gjorde jag i ordning i mitt tält, sen kom massa folk och kollade. Det var sjukt stressigt innan man fått upp allt. Hann inte äta nånting, så jag snodde åt mej massa godis, muffins och popcorn. Det är det bästa med mässor :) Man får alltid massa gott i alla tält.
Det gick bra iaf, min handledare läste igenom min rapport och sa att den var jättebra och att jag inte behövde ändra någonting. Skitkul med tanke på att jag inte alls var klar med den, utan bara skrev ut vad jag gjort hittills. Hihi, då slipper ja göra klart den. Never ever projektarbete igen!!
Ingenting har hänt på au pair fronten idag, vilket gör min blogg rätt seg att läsa tror jag. Men det finns ju inget att skriva om det inte händer nått. Vill ändå få upp åtminstone ett inlägg om dagen, så därför blir de lite sånna här allmäna inlägg. Men förhoppningsvis får jag snart mer au pair grejer att skriva om! :)
I morgon blir det obduktion. Sånt vi sysslar med på OP förstår ni..
Sista-minuten-Louise, det är jag det!
Hejhej, klockan är rätt mycket med tanke på att jag ska upp om 4 timmar och vara i skolan heeela dagen, till nio på kvällen typ. Vi har projektarbetets dag i morgon, då alla vi treor ska presentera våra projektarbeten för hela stan. Det är som en mässa, alla har varsitt tält eller monter där man redovisar sitt arbete. Eftersom jag alltid skjuter upp allting till sista minuten alltid, så är jag självklart inte riktigt färdig ännu. Håller på o bränna en film som jag gjort till dvd, men de tar en väldig tid!
Sen ska ja sova så fort jag bara kan, 3 timmars sömn är kanske inte helt idealiskt. Men men, vad gör man väl inte? Har ju iaf kunnat ta det lugnt innan. Har jobbat järnet idag, klippt, klistrat, skrivit, lånat böcker, fixat massa material och så. Det blir nog bra det här! Har några timmar på mej i morgon att förbereda, och DET BEHÖVS! Måste skriva ut saker, klippa, klistra, möblera o massa skit. Men min taktik att skjuta upp saker har funkat hela livet så varför inte? :)
En bra grej med att va uppe sent är att man kan svara snabbt på mail man får från USA. Dom kommer ofta på natten med tanke på tidsskillnaden. Jag har tackat nej till den senaste familjen, som ville ha två au pairer, men däremot har jag mailat med mamman från Californien!
Vi ska prata på torsdag, klockan 10 på kvällen. Det blir kul :)
Nu ska ja vänta nån timme till på att filmen ska bli klar, buhu :( vill sova!
Update: Självklart somnar jag ifrån datorn, och ännu mer självklart försover jag mej. Hoppas jag hinner bli klar i tid.
Match number seven.
Så kom min sjunde match!
City, State: PHILADELPHIA, PENNSYLVANIA
Gender and Age of Children: Male-5 ,Female-4 ,Male-2
Pets: Cats
Åldrarna stämmer inte riktigt, eller det är hur gamla barnen är nu, men när de vill ha sina au pairer i mitten av Augusti så är dom 6, 4 och 3 år. Det väldigt speciella med den här familjen är att de vill ha två au pairer samtidigt. Jag tycker det känns väldigt överflödigt, och inte så lockande.
Det hade varit en sak om de hade fem ungar under 5 år eller nått sånt, men nu har de bara tre, och alla tre kommer att gå i skola/förskola på dagarna. Dessutom ska man inte göra något morgonarbete i familjen, de vill att en au pair börjar vid halv 12, och den andra vid halv 3. Sen går barnen och lägger sig vid 7. Så om man vill ha lång sovmorgon och inte mycket jobb så är väl detta en bra familj.
Jag känner dock att det bara skulle vara jobbigt att vara två au pairer. Tänk om man inte kommer överens? Och man vill ju ändå göra saker på sitt eget vis, det skulle bli svårt om man hela tiden är två.
Nu måste jag dra till skolan..
Inget Maryland, och ingen ny matchning.
Jag har inte fått nån ny matchning över natten, men ett mail från familjen i Maryland. Jag har inte hört av mej till dom en enda gång sen vi pratade i onsdags, så jag fattar ju att de skulle välja nån annan då. Jag har ju inte visat intresse. Så de har matchat med en annan au pair, och jag hoppas verkligen att det går bra för dom, för dom var jättehärliga!
Men jag skulle tycka det var alldeles för jobbigt med vegetarisk kost och kosher, och schemat var lite sisådär. Ungarna var supersöta dock, men man kan ju såklart inte bara gå efter det. Man får gå efter helheten!
Och familjen från Californien verkar det som att jag låter rinna ut i sanden. Jag har inte svarat på deras mail om att de vill prata med mej. Jag kan verkligen inte bestämma mej! Det är ju inte vad jag tänkt mej från början, men det kan ju va bra ändå. Men som sagt eftersom jag är så slö och dum, så kommer dom nog hinna matcha med nån annan innan jag hinner få ordning på mina tankar. Men det gör mej inget, tror jag.
Ledig måndag iaf, det är skönt!
Speeeeeed.
Åkte på en sånhär idag, sjukt sjukt fort! Det kändes verkligen som man skulle åka av. Halvt livsfarligt, men man fick en rätt härlig kick av det asså. Körde inte själv, utan satt bak. Jag har aldrig kört motorcykel, det skulle man nog prova nån gång! Men då skulle jag inte köra riktigt så fort :P
Spelade volleyboll idag också, som vanligt på söndagkvällar. Det gick jättebra idag, och det var jätekul!
På au pair fronten har det inte hänt någonting. Det är så mycket som händer runt omkring hela tiden, i skolan och så. Orkar inte ta tag i allt samtidigt så jag stuntar i allt, hihi. Får se om jag får nån mer match i natt, jag hoppas det :)
Weird, men skönt.
Fick precis ett mail från familjen i Seattle där jag tror att de skrev att de ångrat sig och inte längre var beredda att matcha, utan ville fortsätta sökandet efter en au pair. Sen berömde dom min video, skrev att dom gillade att prata med mej, och att dom vill ha en utåtriktad, och absolut inte en inåtvänd au pair. Vet inte om dom menade att jag verkar vara värsta eremiten :P Anledningen till att jag bara tror att dom sa så, var för att de avslutade med att skriva att dom att dom förstår om jag väljer att matcha med en annan familj?!
Daah, om dom nu inte vill matcha med mej är det väl klart att jag väljer någon annan?
Lite weird så att säga, det känns typ som om dom läst min blogg, för när vi pratade innan idag verkade det som om det vore självklart att jag vill komma till dom. Och tidigare i veckan skrev jag ju faktiskt att jag verkligen vill till Seattle. Och nu i det senaste inlägget var jag ju väldigt tveksam. Jag skrev ju till och med att det inte skulle göra nått om dom ändrar sig! Och så gjorde dom det! Sammanträffande?
Näh, men det känns aningen långsökt. Vi var helt enkelt inte rätt för varandra, de kände väl det också. De kanske märkte på mej att jag inte var särskilt övertygad..
Men jag vet faktiskt inte riktigt vad dom menade, dom skrev att dom inte uteslöt möjligheten att matcha mej. Var det inte just precis det dom gjorde? :P
Känns gött iaf, för nu slipper jag fundera över hur jag ska göra. Och kan göra mej redo för nya matchningar! Plus att jag har Maryland familjen kvar, borde nog ta tag i det där. Och fundera på om jag ska kontakta dom från Californien. Men helst, några perfekta matchningar i natt, okej? :)
skumt skumt men skönt skönt.
The Settlers of Catan.
Har ni spelat Settles nån gång? Då vet ju alla att det roligaste är i början, när man ser hur spelbrickorna blir utplacerade, och var man får bygga sina hus. Det är det absolut roligaste under hela spelet, att se vad man får för valmöjligheter och klura ut hur man ska göra för att få det så bra som möjligt i resten av spelet.
Precis så är det nu! Jag är i matchningsprocessen och får olika familjer som jag får välja mellan. Jag ska försöka klura ut vilken jag ska välja för att få ett så bra år som möjligt. Det är jätteroligt att få nya familjer, och att prata med dom för att se om vi passar ihop, verkligen jätteroligt. Men sen, när det är dags att välja, när spelet börjar på riktigt, då är det inte riktigt lika kul längre. Då blir det otryggt, när man väl har valt så kan man inte ångra sig. Precis som i Settlers. Helst skulle man vilja endast spela början av spelet hela tiden, helst skulle jag vilja vara i matchningsprocessen hela tiden. Det är kul, det är spännande. Att börja spela är jobbigt.
Okej, om ni inte vet vad Settlers är så fattar ni nog inte ett ord av vad ja skrev, och det kanske ni inte gör ändå.
Jag har iaf skypat med familjen från Seattle nu, och dom vill matcha med mej. Och jag är sjukt kluven, vet inte vad jag vill. Jag har egentligen inte någonting att klaga på om dom. De verkar trevliga, de har barn i ungefär den åldern jag vill ha, de har inga husdjur, jag får ett eget rum eller snarare en hel egen källare med trådlöst Internet, TV, allt som behövs. De säger att au pairen blir som en i familjen, jag får fira alla högtider med dom och förja med dom om de reser. Jag får en egen bil. Något att klaga på? Nej, ingenting.
Så kommer vi till det här med magkänslan. Dumma magkänslan. Eller braiga. Ja vet inte. Det känns iaf inte helt jättebra. Jag vet inte riktigt varför, eftersom det inte finns något att klaga på! Men jag känner inte att JAAAA JAG VILL ÅKA DIT NU NU NU! Suck.
Jag bad att få prata med deras nuvarande au pair, men hon var inte hemma. Jag ska iaf få hennes mailadress, och så kanske vi pratar på skype. Men familjen vill matcha med mej. Då har jag nog inte jättelång tid på mej att bestämma mej? Och då blir jag rädd.
Jag känner fortfarande att jag vill ha nya matchningar, jag hoppas på en bättre familj. Jag har inte tackat nej till Maryland än, och inte kontaktat min nya matchning från Californien. Men jag hoppas på fler, nu NU. Och jag skulle inte bli ledsen om Seattle skickade ett mail där de sa att de ångrat sig och hittat en annan au pair. Om jag verkligen verkligen vill till Seattle, så borde jag bli ledsen om de ångrar sig? Så det kanske jag inte vill?
Det känns som om jag försöker övertyga mej om att Seattle inte är rätt. Varför försöker jag det? Dom är ju bra.
Det är synd om min hjärna, den är överbelastad..
Match number six.
Jag fick en matchning i natt, jippie jippie jeii! Det verkar faktiskt som om de flesta familjer letar efter sin au pair på helgen, och det kan man ju förstå. Och denna helgen har ju precis börjat...
Som ni ser på kartan, så bor familjen på vad jag hela tiden sagt varit mitt drömställe. De bor i Brentwood, Los Angeles, California. Och i New York. Fast oftast bor de i Californien av vad jag har förstått, men mamman jobbar i New York, så de har ett hus där med.
Jag blir såklart jätteglad när jag får en matchning, det blir jag jämt. Men man ser rätt fort om det är precis vad man tänkt sig, eller om det inte är det. Men det bästa är ju inte alltid vad man tänkt sig, så det gäller ju ändå att tänka igenom det hela ordentigt. Det första man ser i mailet som kommer ifrån organitationen är alltid detta:
City, State: Los Angeles, CALIFORNIA
Gender and Age of Children: Male-7
Pets: Cats
Och namnen på föräldrarna. Denna familjen har alltså bara ett barn, en kille på sju år. Inte vad jag tänkt mej. Men de skickade med ett par bilder på killen, och sötare unge finns inte alltså! Sånt stör mej. När ungarna är så söta att man knappt vill tacka nej bara för det :P
Det var ett långt brev bifogat i mailet, en family essay, som det kallas. Där stod det mesta om familjen, och väldigt mycket om pojken. Han har en "högfungerande autistisk störning" (asbergers syndrom), och till skillnad från andra värdfamiljer med barn som har speciella behov, så berättade denna familjen väldigt ingående om det hela, vilket är mycket bra. Jag har fått tre matchningar med barn med speciella behov, antagligen för att jag har erfarenhet från det eftersom jag haft praktik på en särskola i fem veckor. Det verkar inte som om jättemånga har skrivit att de är villiga att ta hand om dessa barn? Jag kryssade i att jag kan ta hand om vilka barn som helst typ, det skulle kännas dumt att skriva att jag inte vill ta hand om barn med speciella behov, när jag har skrivit om hur kul jag tyckte det var på min praktik. För det tyckte jag! Men ärligt talat så vet jag inte om jag vill det egentligen.
Jag tycker det är ganksa svårt att bestämma om man ska prata med familjen eller inte. För om man pratar med dom, då blir det faktiskt jobbigare att säga nej sen, så det bästa är ju att bara prata med familjer man tror man kan säga ja till. Men det vet man ju inte! För även om denna familjen inte är precis vad jag tänkt mej från början, så skulle jag säkert ha jättekul med dom, och trivas jättebra! Dessutom bor dom ju i Californien, och bara det är ju ett plus :P Men man SKA inte gå efter var de bor. Men de verkar ju jättegoa lixom.
Hmm, prata med dom eller inte? Vad tycks?
I kväll blir det iaf skype med Seattle! Nu ska jag äta frukost.
Valborg och 1 maj.
Hoppas ni alla har haft en bra kväll igår! Och att ni mår relativt bra idag också! Själv gick jag fackeltåg med scouterna på kvällen, sen stack jag hem till några kompisar och åt PAJ. Jag älskar paj. Och jag älskar kompisar. Så det var en bra kväll :)
Glad 1 maj, eller nått..
