Har ni spelat Settles nån gång? Då vet ju alla att det roligaste är i början, när man ser hur spelbrickorna blir utplacerade, och var man får bygga sina hus. Det är det absolut roligaste under hela spelet, att se vad man får för valmöjligheter och klura ut hur man ska göra för att få det så bra som möjligt i resten av spelet.

Precis så är det nu! Jag är i matchningsprocessen och får olika familjer som jag får välja mellan. Jag ska försöka klura ut vilken jag ska välja för att få ett så bra år som möjligt. Det är jätteroligt att få nya familjer, och att prata med dom för att se om vi passar ihop, verkligen jätteroligt. Men sen, när det är dags att välja, när spelet börjar på riktigt, då är det inte riktigt lika kul längre. Då blir det otryggt, när man väl har valt så kan man inte ångra sig. Precis som i Settlers. Helst skulle man vilja endast spela början av spelet hela tiden, helst skulle jag vilja vara i matchningsprocessen hela tiden. Det är kul, det är spännande. Att börja spela är jobbigt.

Okej, om ni inte vet vad Settlers är så fattar ni nog inte ett ord av vad ja skrev, och det kanske ni inte gör ändå.

Jag har iaf skypat med familjen från Seattle nu, och dom vill matcha med mej. Och jag är sjukt kluven, vet inte vad jag vill. Jag har egentligen inte någonting att klaga på om dom. De verkar trevliga, de har barn i ungefär den åldern jag vill ha, de har inga husdjur, jag får ett eget rum eller snarare en hel egen källare med trådlöst Internet, TV, allt som behövs. De säger att au pairen blir som en i familjen, jag får fira alla högtider med dom och förja med dom om de reser. Jag får en egen bil. Något att klaga på? Nej, ingenting.

Så kommer vi till det här med magkänslan. Dumma magkänslan. Eller braiga. Ja vet inte. Det känns iaf inte helt jättebra. Jag vet inte riktigt varför, eftersom det inte finns något att klaga på! Men jag känner inte att JAAAA JAG VILL ÅKA DIT NU NU NU! Suck.

Jag bad att få prata med deras nuvarande au pair, men hon var inte hemma. Jag ska iaf få hennes mailadress, och så kanske vi pratar på skype. Men familjen vill matcha med mej. Då har jag nog inte jättelång tid på mej att bestämma mej? Och då blir jag rädd.

Jag känner fortfarande att jag vill ha nya matchningar, jag hoppas på en bättre familj. Jag har inte tackat nej till Maryland än, och inte kontaktat min nya matchning från Californien. Men jag hoppas på fler, nu NU. Och jag skulle inte bli ledsen om Seattle skickade ett mail där de sa att de ångrat sig och hittat en annan au pair. Om jag verkligen verkligen vill till Seattle, så borde jag bli ledsen om de ångrar sig? Så det kanske jag inte vill?

Det känns som om jag försöker övertyga mej om att Seattle inte är rätt. Varför försöker jag det? Dom är ju bra.

Det är synd om min hjärna, den är överbelastad..