Vaknade sent idag och åkte till Jönköping med mamsen o pappa. Skulle köpa klänning till studenten, och fixa lite med min balklänning. Jag hatar klänningar och kjolar, har alltid kunnat säga att jag inte äger en enda klänning, men nu äger jag två. Balklänningen (som är jättefin, svindyr och bara kommer användas en enda gång), och studentklänningen (som är kort kort kort). Kan säga att så många gånger jag har tagit av och på min balklänning o studentklänning idag, så vill jag aldrig mer prova dom. Dom får skämmas i min garderob tills den 3 och 5 juni, och sen göms dom undan igen.

Sen gick vi på en teater med en grupp som heter FREJA, det är typ musikteater med ungdomar som har autism/asbergers eller ADHD. Den va bra :)

Kom hem typ halv 10, och vid halv 11 skulle jag skypa med au pairen från Connecticut. Och det gjorde jag. I 1 timma och 30 minuter. Min mamma undrar hur man kan prata så länge med nån man inte känner. Men jag behövde inte prata så mycket för det skötte hon bra själv :P Galet vad pratglad hon var! Jättesocial och trevlig. I början var barnen med, dom va galna med massa energi. Sen pratade jag ensam med au pairen ett tag, så visade hon mej runt i huset, jag fick hälsa på pappan, och på hunden. Och sen i slutet av samtalet kom mamman hem en stund. Hon var äldre än jag trodde, för mamman själv hade sagt att hon är jättemycket yngre än pappan, men det var nog bara önsketänkande. Mamman är 42, och pappan 48.

Hon sa massa positiva saker, t.ex. hur hon får göra vad hon vill, ta hem vilka kompisar hon vill, inte har nått curfew, har jättebra relation med mamman och dom kan prata om allting. Dock verkar hon knappt ha nån relation alls med pappan, han är tydligen jämt iväg på affärsresor. Det känns lite sådär, jag skulle gärna ha bra relation med båda föräldrarna, men det kanske inte funkar riktigt så. Au pairen sa att vädret i CT är bra, mycket varmare än i Sverige, men att de också har alla årstider, med snä på vintern och så.

Om jag skulle välja den här familjen skulle jag få mycket frihet, vilket nog är väldigt bra. De sätter även in lönen automatiskt på hennes konto varje vecka, och hon får 200 dollar i stället för 195,75. Wohoo :P Dom verkar inte ha några problem med kommunikationen mellan mamman och au pairen. Jag gillar inte att de har hund. Men jag skulle nog vänja mej, den verkar inte så farlig. Det är en golden labrador.

Så barnen då. Det är en autistisk kille på 4 år, men han verkar inte jättepåverkad av det. Han har gjort jättestora framsteg det senaste året och så. Men han har mycket energi iaf. Så är det en tjej som är 5 ½. Hon verkar jättehärlig. De verkar helt okej, eller egentligen mer än okej. Men jag skulle verkligen vilja ha yngre. Och hellre bo i Cali, som jag så många gånger redan har sagt. Men men. Det är fullt möjligt att detta blir min familj. Jag skulle säkert trivas med dom. Men jag känner inget sånthär jippie jippie jaaaaaaaaa!

Men jag tror nog att det kan vara lite olika. Som när man blir kär. Ibland blir man kär vid första ögonkastet, och känner massa pirr och glädje och gullgull. Men ibland kan man ju växa in i kärlek också, bli kär i nån man redan känner eller så. Likadant kan det nog vara med att hitta en värdfamilj. Man kan säkert bli helt fast vid en familj från första ögonblicket och känna JAAAAA hit vill jag! Men jag tror också att man kan hitta en familj där allt verkar bra, det finns inget att klaga på och man passar jättebra tillsammans fast utan det här pirriga. Har jag fel? Borde jag vänta på nått bättre?

Familjen verkar inte ha nån brådska iaf, det gillar jag. De stressar inte med att hitta en au pair och man behöver inte bestämma sig direkt o så. De säger bara, talk to you later, email if you have any questions...

Nej nu måste jag packa, ska iväg lördag och söndag med scoutledarna, vi ska typ paddla kajak o segla o massa sånt. Klockan är alldeles för mycket, och jag har alldeles för mycket skolarbete som jag inte låtsas om. Undrar när jag ska ta tag i det.

Men jag är tillbaka på söndag :)

Update: Måste säga att vi åt på världens bästa restaurang i jönköping, jag tror den va rätt ny. Jag blev iaf helt kär i den, det var jättefint och jättegott! Bistro grand tror jag den heter. Ät där!