Jag fick en matchning i natt, jippie jippie jeii! Det verkar faktiskt som om de flesta familjer letar efter sin au pair på helgen, och det kan man ju förstå. Och denna helgen har ju precis börjat...

Som ni ser på kartan, så bor familjen på vad jag hela tiden sagt varit mitt drömställe. De bor i Brentwood, Los Angeles, California. Och i New York. Fast oftast bor de i Californien av vad jag har förstått, men mamman jobbar i New York, så de har ett hus där med.

Jag blir såklart jätteglad när jag får en matchning, det blir jag jämt. Men man ser rätt fort om det är precis vad man tänkt sig, eller om det inte är det. Men det bästa är ju inte alltid vad man tänkt sig, så det gäller ju ändå att tänka igenom det hela ordentigt. Det första man ser i mailet som kommer ifrån organitationen är alltid detta:

City, State: Los Angeles, CALIFORNIA
Gender and Age of Children: Male-7
Pets: Cats

Och namnen på föräldrarna. Denna familjen har alltså bara ett barn, en kille på sju år. Inte vad jag tänkt mej. Men de skickade med ett par bilder på killen, och sötare unge finns inte alltså! Sånt stör mej. När ungarna är så söta att man knappt vill tacka nej bara för det :P

Det var ett långt brev bifogat i mailet, en family essay, som det kallas. Där stod det mesta om familjen, och väldigt mycket om pojken. Han har  en "högfungerande autistisk störning" (asbergers syndrom), och till skillnad från andra värdfamiljer med barn som har speciella behov, så berättade denna familjen väldigt ingående om det hela, vilket är mycket bra. Jag har fått tre matchningar med barn med speciella behov, antagligen för att jag har erfarenhet från det eftersom jag haft praktik på en särskola i fem veckor. Det verkar inte som om jättemånga har skrivit att de är villiga att ta hand om dessa barn? Jag kryssade i att jag kan ta hand om vilka barn som helst typ, det skulle kännas dumt att skriva att jag inte vill ta hand om barn med speciella behov, när jag har skrivit om hur kul jag tyckte det var på min praktik. För det tyckte jag! Men ärligt talat så vet jag inte om jag vill det egentligen.

Jag tycker det är ganksa svårt att bestämma om man ska prata med familjen eller inte. För om man pratar med dom, då blir det faktiskt jobbigare att säga nej sen, så det bästa är ju att bara prata med familjer man tror man kan säga ja till. Men det vet man ju inte! För även om denna familjen inte är precis vad jag tänkt mej från början, så skulle jag säkert ha jättekul med dom, och trivas jättebra! Dessutom bor dom ju i Californien, och bara det är ju ett plus :P Men man SKA inte gå efter var de bor. Men de verkar ju jättegoa lixom.

Hmm, prata med dom eller inte? Vad tycks?

I kväll blir det iaf skype med Seattle! Nu ska jag äta frukost.