Okej, så nu har jag pratat med familjen från Illinois i ganska exakt en timma! De var jättetrevliga, och pappan hade en underbar röst :P Mamman o pappan satt i varsin telefon så jag pratade med båda samtidigt. När telefonen ringde så svarade jag på svenska "hej det är Louise", fast att jag väntade samtal från dem. Jag kunde ju inte veta till 100% att de va dom, och det vore konstigt att säga nått på engelska om det var nån annan som ringde. Det funkade bra iaf, och sen pratade vi såklart bara engelska.

De berömde min video jättemycket, de sa You did an excellent job with the video! It was very cute, and you seemed relaxed. Kul att höra, så behöver man inte skämmas för den iaf.

Hon berättade om barnen och om deras hund och om chicago och lite så. Egentligen pratade vi inte om så mycket, ändå tog det en timma. Det gick fort. Yngsta killen är "försenad i utvecklingen", så han är ungefär som en fyraåring fast han är sju år. Jag gillar familjen, dom är supertrevliga och öppna och så, men de är nog inte min familj.

De är judar, så de firar inte vanlig jul. Jag jobbar typ varje lördagkväll, men det sa de att de flesta gör? Men som sagt så kände jag ju från början att jag inte vill matcha med denna familjen. Det är svårt att säga det till dom när man har pratat i en timme! Det var ju jättelätt att tacka nej till familjer man inte har pratat med på telefon, men nu har jag ju som en relation med denna familjen och det gör det hela jättejobbigt. De vill bestämma tid då jag kan prata med deras nuvarande au pair också, och om jag vore jätteintresserad så skulle det ju va bra, men annars vill jag ju inte slösa på deras tid! Jag sa till dom att jag hade kontakt med andra familjer också. Men det är svårt det här asså!

Och jag tror att det blir jobbigare att säga nej ju mer man har pratat med dem. Men asså de är ju en bra familj! Jag skulle säkert få det jättebra med dem. Vad är det som gör att jag ska säga nej egentligen? Att de inte är den perfekta familjen? Ja. Men vad är den perfekta familjen? Jag har börjat tänka mycket på vad jag vill med mitt år nu, och vad som är viktigast. Hur mycket området de bor spelar in och så. Det är mycket tankar i mitt huvud nu iaf.

Och så skickade jag ett mail till Seattle-familjen. Att jag jättegärna vill prata med dem. Det blir i morgon kväll eller på tisdag kväll. Är nio timmars tidsskillnad dit.

Nu ska jag sova. Och tänka. Och drömma. Matchningarna kom ju iaf, jag som var orolig. Det är jag inte längre. Nu är jag mer stressad. God natt.

Update: Familjen från Seattle ringer i morgon klockan 18