Jag satt vid datorn när jag fick mail från Au Pair in America om en tredje familj som är intresserad av mej. Jag blev glad, läste direkt, och blev direkt besviken över de två pojkarnas åldrar på 7 och 12 år. Var är mina älskade småbarn? Det fanns inte mycket info om familjen, bara namn, åldrar och två bilder. Det stod också att familjen bor i Highland Park, Illinois.

Efter en liten stund ploppade det in ett mail personligen från pappan i familjen där han skrev att de gärna vill prata med mej i telefon eller på skype. Eftersom jag satt vid datorn när jag fick mailet, så tänkte jag att de också måste sitta vid datorn just då, och att vi faktiskt skulle kunna prata på skype direkt. Men jag tog några djupa andetag, lugnade ner mej lite och kom på att jag faktiskt lovat mej själv att ta det lugnt när jag får mina matchningar. Och att läsa allt. Så jag har faktiskt inte skickat iväg något svar ännu, gör det snart.

Det fanns inget personligt brev medskickat (tror jag inte iaf), så jag vet faktiskt inte så mycket om familjen. De övriga familjerna har jag ju dissat direkt, men denna familjen vekrar ändå lite mer okej, och eftersom det inte fanns mycket information i deras mail så vore det ju inte mer än rätt att prata med dem och ge dem en chans. Det skulle kännas bra också att iaf ha pratat med en familj, och inte nobbat alla direkt. Men jag tror inte att det är min familj. Barnen är för gamla för det. Jag tror de har hund också, men det har nog de flesta.

Jag ska iaf skicka iväg ett mail nu om att jag kan prata typ när som helst, fast på eftermiddagen. De sa att de antingen ville ringa mej, eller prata på skype. Först tänkte jag att det inte spelar någon roll vilket. Sen kom jag på att det nog är lättare att skriva ner saker man vill komma ihåg om man pratar i vanlig telefon. När man skypar så ska man ju kolla på dem, och inte sitta och skriva massa tänker jag. Och att det därför är smart att prata i vanlig telefon första gången, och om man fortfarande är intresserad sedan prata på skype. Men jag tror ju inte att jag kommer att vara intresserad sedan. Hmm, undrar om någon hänger med hur jag tänker...

För övrigt så vann mitt älskade HV71 SM-guld idag! Bäst i Sverige, det är otroligt stort. Fast jag har nog inte riktigt fattat det än, för i så fall skulle jag springa rint och skrika och skratta och vara überglad. Och det är jag inte. Jag hoppas det kommer imon eller nått. SM-GULD för HV71 2010 <3