Match number two.
Okej, så kom match nummer två! Borde vara jätteglad och skutta runt nu med kanske, men det är jag inte och det gör jag inte. Kan ha att göra med att jag är sjukt trött för tillfället också. Klart jag är glad, nu vet jag ju iaf att det verkar funka, och att det finns någon mer som är intresserad av mej. Men jag får ju inga matchningar som passar mej alls! Skulle inte SI fixa så att man får familjer med liknande intressen och så?
Familjen bor i Wyndmoore Pennsylvania och består av en ensamstående mamma, en 11-årig dotter, en hund och två katter. Jag hatar hundar, jag hatar katter. Jag vill ha minst två barn, i åldrarna 2 - 6 år. Känns ju som om det stämmer in precis. Inte.
Ungen går ju i skola hela dagen och mamman jobbar. Så vad ska jag göra? Ta hand om djuren? Skulle inte tro det! Asså jag vill ju inte vara kräsen och bortskämd, men det här handlar om var jag ska bo i ett år. Det är rätt lång tid. Jag vill ha en sysselsättning jag trivs med och en familj jag trivs med. Detta är viktigt.
Känns meningslöst att ha telefonintervju med dem när jag redan känner såhär?
Eller vad säger ni?
At least I'm back in buisness!
Match number one.
Min allra första matchning kom exakt en vecka efter det att jag blivit godkänd, alltså i tisdags (13 april). Jag hoppade av glädje, skuttade runt och var alldeles till mej. Det hade blivit en vana att kolla mailen var femte minut utan resultat, så jag var inte alls beredd på att hitta ett matchningsmail bland skräpposten.
Mailet var från kontoret i London, och där fanns lite information om familjen. De bodde i Princeton Junction, New Jersey, hade två pojkar på 6 och 9 år, och både katter och hundar. Det fanns dessutom flera bilder på familjen. Jag var glad att jag fått matchningen via mail istället för att de ringde utan förvarning. Däremot kände jag direkt att familjen inte var något för mej. Jag vill hellre ha lite yngre barn, och helst inga djur eftersom jag är livrädd för de flesta djur.
Någon timma senare fick jag ett mail personligen från mamman, där hon skrev lite kort om familjen, och ville boka tid för en telefonintervju. Hon verkade trevlig och så, men jag hade ju känt direkt att familjen inte var något för mej. Jag pratade lite med några andra blivande au pairer för att få hjälp med hur jag skulle göra, och kom fram till att skicka ett mail till mamman där det stod typ, jag är jätteglad att ni kontaktade mej och ni verkar vara en underbar familj, men jag känner att vi inte är rätt för varandra. Och så skrev jag lite varför, det här med djuren och så.
Jag fick snabbt ett svar tillbaka där mamman tackade för att jag hört av mej så snabbt, och önskade mej lycka till under sökandet efter rätt familj. Hon skrev också att hon hoppades jag skulle få ett underbart år i USA. Jättegullig var hon!
En stund senare när jag läste igenom mailen igen, så upptäckte jag att det fanns en bifogad fil i ett av mailen- Det var ett långt brev med massvis av information om familjen. Okej att det var bra att jag hade svarat snabbt, men när jag missat två sidor med info så kanske jag var lite FÖR snabb med mitt svar. I brevet stod det t.ex. att den äldste pojken hade autism. Det stod också att de bara hade en katt och en hund, jag hade fått uppfattningen att de typ hade ett helt zoo, haha. Som tur var ändrade brevet inte min åsikt, och jag ångrar inte att jag tackade nej.
Men jag har lovat mej själv att ta det lugnare nästa gång, och läsa ALLT ordentligt. Vi får väl se hur det blir med det!
